Vickys reseblogg

Dagen borjade kl. 07.00 med en snabb frukost bestande av nagon form av kakgrej jag inhandlat kvallen innan. Jag gick sedan ner till ingangen dar min guide for dagen vantade pa mig. Klockan var strax fore 08 och solen sken redan. Gudien hette nagot som liknade Ding, sa jag dopte honom till detta. Vi satte oss i ett fordon som liknade nagon typ av terrang-jeep och vi brande ivag. Resan till Niah Caves parken skulle ta ca en en timme och vagen dit var minst sagt bumpy. Jag tror att nagra av mina inre organ slets loss fran sina fasten och jag fick nog en latt hjarnskakning.

Val framme var jag nagot omtumlad, men glad att jag overlevt och vi gick forst till parkens museum. Det fanns en del intressanta saker de gravt fram i och runt grottorna, bla. en mansklig skalle och benrester. Sedan gick vi till en bat som tog oss over en flod. Det fanns tydligen en massa krokodiler dar, men jag sag inte till nagon. Sedan borjade vi vandra. Man gick pa en plankvag och trots skogens skugga var det gassande varmt och jag var svettig redan efter ett par hundra meter. Ding verkade ha nagon form av insekts-fetisch och skulle peka ut varje litet kryp langs hela vagen. Han var aven ner runt i buskar och skulle hitta nagon ingefara han tyckte att jag skulle smaka pa. Efter en blick pa de smutsiga sma bladen nojde jag mig med att lukta pa den.

Vi gick och gick och desto mer vi narmade oss bergen desto stenigare blev landskapet. Trad vaxte ovanpa stenarna och klipporna och har och var kunde man skymta bergsluttningar mellan traden och grottor som gick under dem. Sedan borjade klattringen uppfor. Trappa efter trappa gick vi upp langs berget. Mina ben borjade kannas och jag anamade min fighting -spirit och mindes min gamla tranares ord “att det gor ont betyder inget mer an smarta” och jag trampade pa. Forst kom vi in i en lite mindre grotta dar det var fullt med traplar, sag ut som byggstallningar ungefar. Det var resterna av hus ifran manniskor som hade bott i grottorna sa sent som till 70-taket. De hade livnart sig pa att samla ihop Guano (fladdermusbajs), jaga och samla Birdsnest som kineser anvander i soppa och ater. Vi fortsatte vandringen in bland grottorna och det var helt otroligt vackert, berget hade liksom smalt ner i fantastiska formationer. Vi kom ur denna grotta och vandrade upp for annu mer trappor, svetten rann av mig och jag tackade mig sjalv for att jag inte rokt denna dag.

Vi kommer in i en bergsoppning och fortsatter uppat. Fladdermoss tjattrar, flyger omkring och det luktar Guano. Nar vi kommer till toppen pa trapporna mots jag av en syn jag kommer att minnas resten av mitt liv. Som Mordor i sagan om ringen, som taget ur Harry Potter, bergsrummet som moter mina ogon ar sa magiskt att jag inte vet vilka ord jag ska beskriva det med. Jag finner mig sjalv med att bara sta och gapa. Ljus bryter igenom fran hal i taket och och traffar bergsmassiven som som ut som stelande vattenfall, skulpturer utbrytna med en skonhet som aldrig skulle ha kunnat skapats av en mansklig hand. Vi vandrade ner genom bergsrummet och da och da mots vi av manniskor som kommer med stora sackar som de bar pa huvud och rygg. De samlar ihop Guano och bar sedan ner sackarna, som vager ungefar 100 kg st.

Vi kommer sedan fram till en oppning i bergsvaggen, vi ar nu langt inne i grottan. Man kan se ungefar 2 meter in, sedan ar det backmorker. Vi tander varsinn ficklampa och kliver in i morkret. Den totala avsaknaden av ljus och att kliva in i det okanda ger mig en ilning langs ryggraden. Jag fantiserar om de manniskor som forst hittade denna grotta och undrar hur de kande, utan ficklamapa och utan plank-stig att ga pa. Funderar pa en ny karriar som upptacktsresande.  Vi har nu kommit in sa langt att man inte kan skymta ljus nagonstans. Jag stannar, stanger av min ficklampa och ber Ding gora detsamma. Morkret som omsluter en ar sa massivt att man nastan kan ta pa det, fladdermossen hors tjattra pa de ekande vaggarna och luften ar tjock fast sval. Vi tander lamporna och gar vidare. Det tar ca en kvart att ga igenom morkret och pa andra sidan kommer vi ut i ljuset igen, vi har nu gatt igenom hela berget.

Vi kommer till vad de kallar “The painting Cave” dar det finns vaggmalningar som ar 40 000 ar gamla. Dessa malningar har till storsta delen forstorts av moggelsvamp, men det var nagra man kunde se som forestallde manniskor, djur och batar. Vi vandrar sedan samma vag tillbaka och ner i djungeln igen. Pa vagen sitter det kvinnor som saljer souvenirer, de kommer ifran den Longhouse-by vi nu var pavag till. De undrar varfor jag ar sa blek, varfor jag ar sjalv, varfor jag ser sa ung ut och om jag ar gift. Ding berattar att de inte traffar sa manga vita. Vi fortsatter till en by dar vi gar in bland hus, brate, lekande barn som tittar nyfiket pa oss och kvinnor som tvattar klader i en smutsig a. Vi gar in pa terassen i ett Longhouse och golvet ar tackt av plastmattor i alla mojliga monster och farger. Jag kikar in i de rum som finns och det ser ut som vilka hem som helst. Vi fortsatter sedan tillbaka till parkens entre. Ding upplyser mig om att vi har gatt strax under en mil och jag tittar pa klockan och inser att vi har varit ute i nastan fem timmar, varav vi har gatt och klattrat mesta delen av tiden.

Om, trott och hungrig (i alla fall jag, Ding sag ratt pigg ut) satter vi oss i bilen och aker till en narbelagen by for lunch. Inne pa matstallet far jag valja mellan en, vad jag tror var, sjalvdod kyckling och svart kott. Jag insag att om jag ater detta kommer jag helt klart att avlida sa jag tackar, men sager att jag ar vegetarian. Jag far da ris och gronsaker som jag petar i mig bast jag kan for att inte sara mat-tanten som star och ler mot mig hela tiden. Ding fragar massa om min husband och varfor jag ar vegetarian, jag kanner mig lite dalig som ljuger, men nar man skriver sin livs historia genom handlingar ar det val inget storre brott att anama varje forfattares privilegie att forandra sin historia och sanningar for att gora den battre, om inte annat battre for en sjalv, sa jag yrar pa om hur lange vi har varit gifta och hur mycket jag tycker om djur. Vi aker sedan tillbaka mot Miri och an en gang blir jag morbultad av vagen och bilens icke-befintliga stotdampare.

Forsta blicken av grottvalvet och vandringen i morkret ar sanna stunder jag onskar att man kunde spara i en ask och sedan ta fram och ateruppleva nar man ville. Helst fantastisk dag och jag ar trott i kroppen och lycklig i sjalen.