Vickys reseblogg

Da var det inte sa manga dagar kvar alls. Tiden verkligen flog forbi.

Igar var jag ute i Bako Nationalpark och trekkade, tittade pa apor, grisar, varaner och annat. Det var riktigt kul och riktigt jobbigt da all trekking pa denna o tydligen maste ga uppfor. Guiden som var med var en liten filur som jag tror hade nagon form av ADHD. Han hade ett jakla tempo uppfor, nerfor, han skulle igen sprickor i stenar, vada i mangrovetrasken, peka och prata om allt, och det var bara att folja efter bast man kunde. Nar vi antluigen fick satta oss ner for lunch kommer han farandes och ska ha med oss att titta pa nagon odla han hittat bakom huset.
For att ta sig till Bako maste man aka bat, vilket i sig var en upplevelse. Vagen ut var det en stillsam liten tur pa det blankande vattnet.  Men pa vag tillbaka sa sag himmlen orovackande svart ut. Det tog inte manga minuter innan askan tog i med full kraft och blixtar lyste upp himmlen. Det var bara att krypa ihop i den lilla baten och skydda sig fran regnet bast man kunde, vilket var lonlost. Man hade lika garna kunnat simmat, sa blot var man. Regnet piskade sa hart att det sved pa huden.

Det har regnat hela dagen idag, sa min stads-sightseeing gar lite pa sparlaga. Imorgon flyger jag till Kuala Lumpor, stannar dar i tva dagar innan flyget tar mig tillbaka till Moder Svea igen. Samtidigt som det ska bli skont att komma hem till vissa jag saknar ihjal mig efter sa kanns det som om jag precis har kommit igang. Det finns sa mycket mer att se har och sa mycket mer att gora. Kanns inte jattelockande att aka hem och bokstavligen lasa in mig pa ett fangelse hela hosten, jag vill hellre stanna har bland aporna och det fria. Det kanske jag skulle gjort ocksa, om inte Tarzan var dar hemma.